Lisa Lokteva delar med sig av tips och erfarenheter från Skolornas Matematiktävling

Vi ställde några frågor till Lisa Lokteva, som bara 16 år gammal redan har hunnit med att gå till final i Skolornas Matematiktävling två gånger. Läs och inspireras!

Hur kändes det att ta sig hela vägen till final?
Första gången jag kom till final gick jag i nian. Jag fick reda på att jag gått till final informellt först via ett nätforum, där någon skrev att två nior gått till final och att en av dem var tjej som troligen hette Lisa Lokteva. Jag blev jätteöverraskad och så glad att jag darrade i två dagar efteråt. Det kändes jättepirrigt och helt fantastiskt. Andra året var jag fast besluten att ta mig till IMO men eftersom jag skrivit ett otillfredsställande kvalprov, var det mest en lättnad att veta att man tog sig till final. Det var ganska emotionellt båda gångerna.

Trodde du att du skulle komma till final?
Första året löste jag drygt fyra problem och eftersom intagningspoängen året innan varit 36 poäng, strax över fem problem, trodde jag inte att jag skulle komma med. Men uppenbarligen kom jag på gränsen in till final. Andra gången var det rätt nervöst. Då hade jag börjat på en skola med spetsutbildning och flera personer där verkade tro sig ha löst fler uppgifter än jag. Jag var rätt rädd att åka ut, men även den gången räckte poängen till att bli intagen på gränsen. När jag väl kommit till final gick det bättre och jag kom trea.

Vad kan de som går vidare till finaltävlingen förvänta sig? Har du några tips?
Att komma vidare till final är bland det roligaste man kan göra. Finalen i sig är rolig men tävlingen är inte det viktigaste för mig då, utan det är natten efter när alla umgås. Det är sådana saker som när vi går till Donken klockan tre på natten och spelar maffia tills det blir morgon som spelar roll. Någon gång under helgen får man skriva ett roligt prov och vinna pengar också, men det är mindre viktigt. Men det bästa kommer om man inte låter finalen markera slutet för tävlingssäsongen utan fortsätter att läsa korrespondenskursen som erbjuds. Den är inte bara en del av uttagningen till IMO, utan också en möjlighet att lära sig en massa cool matte och bli en markant bättre problemlösare.

Jag hade ingen chans att komma till IMO i nian eftersom jag saknade grundkunskaper, så jag lekte mig igenom kursen så gott jag kunde. Jag försökte förstå varje föreläsning, vilket gick jättedåligt när vi exempelvis skulle bevisa geometriska satser med komplexa tal utan att jag kunde komplexa tal. Och jag hade så dåligt resultat på inskickningarna att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Men jag lärde mig otroligt mycket på vägen och jag lärde känna en massa underbara smarta och roliga vänner. IMO-resan två år efter att allt startat kändes som en resa med familjen.

Jag vill verkligen betona att det är värt att kämpa med korrespondentkursen oavsett om man känner att man har en chans till IMO eller inte. Den är jätterolig. Vad gäller själva finalen finns kunskapstipsen väl sammanfattade på Mattebloggen. Dock är det helt lugnt att åka till finalen utan att kunna någonting, misslyckas totalt, delta i sällskapslivet och sedan kötta korrkursen för att kanske göra en stark comeback nästa år. Så gjorde jag.

Har du någon förebild inom matematik?
Nej, faktiskt ingen särskild. Jag brukar snarare inspireras av en massa personer i min närhet, framför allt mina äldre vänner. Men en förebild jag har som inte är inom matematik, är Maria Montessori. Hon trotsade sina föräldrars önskning om att hon skulle bli lärarinna och blev istället en av de första kvinnorna i Europa som tog medicinexamen. Livet ledde in henne på pedagogikens bana ändå, men då blev hon en riktigt stor pedagog och en mycket inflytelserik kvinna. Jag beundrar henne verkligen för modet och styrkan. Den är viktig inom alla discipliner.

Vad har du för framtidsdrömmar?
Jag vill bli akademiker, helt klart, och forska inom ren matematik eller teoretisk datalogi. Ett jobb på Google och en massa pengar, som en tillämpad matematiker kanske kan få, skulle säkert sitta hyfsat fint, men jag skulle nog inte ha stått ut i längden. Jag kommer alltid längta efter ett eget rum på en matematisk institution på något vackert universitet med gamla byggnader och fri tillgång till kaffe- och chokladautomat. Framför allt kommer jag nog alltid bli överlycklig av att läsa vackra, oväntade och eleganta bevis och om jag någonsin lyckas skriva något sådant själv kommer jag dö lycklig.